(Man kan ju för övrigt fundera en sväng på detta att driver man ett ”uppslagsverk”, of sorts, som man med mkt möda försöker sälja in som neutralt och sakligt, så kanske man inte ska delta i politiska protester, alternativt inte skriva alls om de ämnen protesterna berör. Men det är nog ett annat blogginlägg.)

Det finns även något som kallas PIPA och som är ett lagförslag i den amerikanska Senaten och som enligt engelska Wikipedia beskrivs som en sister bill (sister act hade ju varit roligare, men man kan ju inte få allt…). Denna akronym utläses Protect Intellectual Property Act och ska röstas om i Senaten den 24 januari, den med.

(Trots att jag sett West Wings alla sju säsonger säkert tre gånger nu så begriper jag ändå inte riktigt vad det innebär att det ena lagförslaget är framlagt i Senaten och det andra i Representanthuset och hur de eventuellt påverkar varandra. Kanske har de bägge instanserna olika jurisdiktion?)

Sen finns det ju en tredje akronym: ACTA. Men nu är jag så utmattad av alla förkortningar att jag slänger in en video istället. För att en bild säger mer än tusen ord, osv osv. ACTA sägs i alla fall ligga till grund för SOPA/PIPA och är nått slags trade agreement, vad jag kan förstå.

Jag vet inte om jag kan bidra med så värst mycket kring detta, men man kan ju fundera på följande:

1. Mänskorna i Senaten och Representanthuset, hur internetvana är de? Nu handlar ju inte alls allting alltid om ålder men man kan fundera över det faktum att medelåldern är ganska hög, 58,2 år, för de bägge Husen tillsammans. Hm.

2. De copyright relaterade frågetecknen. Nu är jag inte på något sätt insatt i just amerikansk lagstiftning, men lite allmänt sådär brukar man ju säga att upphovsrätt är en unik samling lagar såtillvida att den här helt kontraktslös. Det vill säga, om jag är upphovskvinna till… jag vet inte…. ett blogginlägg? så behöver jag inte ha en massa symboler typ ett c i en cirkel överallt för att bevisa detta, eller hävda mina rättigheter, utan dessa är implicita. Icke desto mindre verkliga. Jag har rätt att omnämnas som författare till texterna på den här bloggen och jag har rätt att säga nej om någon vill återpublicera dem. Eller säga ja. Vad jag vet är det ungefär likadant over there och det innebär ju då till exempel att om SOPA/PIPA blir verklighet så får ni inte dela detta inlägg med era vänner på Facebook utan att ha frågat mig först, för annars kan både ni och Facebook råka illa ut. Och detta är naturligtvis helt jävla sindsygt.

Errata: Den där medelåldern, det var när den 111:e kongressen tillträdde efter det senaste valet 2010. Alla har alltså blivit två år äldre (och någon har kanske lämnat sin plats, dött, osv osv).

Uppdatering: FLASH: PIPA omröstningen uppskjuten!
Uppdatering 2: SOPA and PIPA dead for now

Jag ställer mig däremot något frågande inför Marcin de Kaminski påstående i slutet av Sydsvenskans artikel att det skulle röra sig om ”ganska slutna grupper på nätet”. Det är möjligt att det är en mycket liten del av befolkningen som fildelar ofta eller regelbundet, men i övrigt upplever jag att det är en aktivitet som nästan alla gjort någon gång eller flera. Trots Spotify och den påstådda nedgången av musikfildelning i Sverige så tror jag att det fortfarande förekommer i ganska stor utsträckning men för andra typer av information eller underhållning. Filmer, tvserier, eböcker och ljudböcker fildelas fortfarande, i brist på goda och välfungerande tjänster som Spotify som skulle kunna ta upp kampen med den illegala fildelningen. Kanske menar de Kaminski att det är en sluten grupp som använder just the Pirate Bay?

Själv har jag… en kompis som hittar sina bit torrent filer via Google. De ställs inte inför rätta för det, av nån anledning. Nåväl.

Hursomhelst så blev jag inspirerad att skriva lite om detta med ansvar på nätet och hoppas att ni som läser kan bidra med en tanke eller två då det är knepiga frågor det handlar om som vi som använder nätet och sociala medier ständigt måste förhålla oss till och tänka på.

Alltså. Friheten vi har att uttrycka oss på nätet, vad innebär det? Vad får man säga och inte och varför då? Och om någon säger något i en grupp eller ett community, är då alla i den gruppen eller communityn ”medskyldiga” eller har de i alla fall ett ansvar att säga ifrån eller har de inget ansvar alls? Var slutar mitt ansvar och var tar ditt vid? Och vad är egentligen ett ”personligt påhopp” eller nätmobbning? Jag tycker inte att svaren på de här frågorna är så självklara men just nu tycker jag ungefär så här:

Jag kan inte hållas ansvarig för något någon annan skrivit, någonstans på nätet. Med ett stort undantag och det är här på min egen blogg, där jag tittar på alla kommentarer innan de publiceras, just för att kunna sortera ut spam eller rent näthat av ”du är en hora”-typen för allas vår trevnad. Det har inte hänt att jag behövt sortera ut det sistnämnda än, tack och lov och jag hoppas jag slipper. Detta kan ju i sig ses som censur och som att jag begränsar någon annans frihet på nätet och det är också något att fundera över. Är det fel av mig att screena kommentarer?

Jag kan alltså inte hållas ansvarig för något någon skrivit i en community eller grupp som jag är med i, främst av rent pragmatiska skäl. Hur ska jag kunna hålla reda på alla sammanhang jag finns med i och vad som sägs där, varje dag? Det har jag ingen möjlighet att göra och att inte vara med nånstans är för mig inte heller ett alternativ, idén med sociala medier och Internet für alles faller liksom då.

När jag går med i en grupp på tex Facebook så tittar jag främst på beskrivningen av gruppen högst upp, som ju är skriven av den som skapat gruppen. Är den okej så anser jag i nio fall av tio att gruppen är okej. En rimlig invändning här skulle kunna vara att på en sajt med användargenererat innehåll så utgörs innehållet och meningen med en grupp av det innehåll som medlemmarna i gruppen skapar och lägger in där, må det vara text, bild eller videor, och därför bör utvärderingen av en grupp även innebära en titt på allt innehåll på gruppens sida. Det är som sagt en rimlig invändning, men jag anser att den negeras av stycket ovanför detta. Det låter sig helt enkelt inte göras, möjligtvis retroaktivt, men det går aldrig att hänga med i flödet från dag till dag.

Vad ÄR egentligen mobbning och vad är det inte? För att nu ta exemplet med Apoliva-reklamen så påpekar en tjej i forumet på Facebook-gruppen att den som borde ”hängas ut” är den kända videoregissören som hon påstår har gjort reklamfilmen (jag har inte faktakollat så jag skriver inte ut hans namn). På sätt och vis har hon ju rätt, det är ju honom och företaget vi som inte gillar reklamfilmen kritiserar genom att vara med i gruppen (som för övrigt har en lätt humoristisk framtoning). Anna Stina skriver i sitt inlägg att hade 90 000 pers kritiserat henne för ett jobb hon hade gjort så hade hon blivit jätteledsen. Ja, det hade nog jag med blivit. Betyder det att man inte har rätt att kritisera någons arbete eller verk på nätet? Anna Stina refererade i sitt inlägg förstås till modellen i reklamfilmen och det är klart att det är skillnad på att kritisera någons utseende eller det någon skapat… eller? Jag är inte ironisk eller retorisk utan undrar faktiskt. Vad får man kritisera och vad får man inte kritisera? När blir det mobbning?Är det kanske som med humor, att det handlar om HUR man säger något?

Det finns mycket mer att skriva om detta, men jag lämnar er nu och hoppas att ni vill bidra med er vishet genom att lämna en kommentar nedan. Och ja, jag släpper igenom allt som inte innehåller grova påhopp, jag lovar .

I Twitters fall sägs det att det finns investerat riskkapital som ska räcka för att hålla skeppet flytande i minst tre år och det är ju bra så långt, men vad händer sen? Jag har ställt frågan på Twitter och fick då till svar från någon insatt att de har riskkapital, när jag sedan frågade vidare vad som händer när de pengarna är slut eller när investerarna vill ha sin exit så blev det tyst på den insatte… svaret är väl att ingen vet, inte heller de som arbetar med Twitter. Det bekymrar mig.

Som en som har arbetat med att lägga in meningsfullt innehåll på en webbplats så kan jag vittna om att det på intet sätt är gratis att driva en tjänst som användare eller kunder vill använda och har nytta av. Det pratas mycket om att det är så  enkelt att starta en ny tjänst på nätet idag, bara man har en bra idé så kan i princip vem som helst tuta och köra. Och det stämmer i och för sig, om vi snackar en tjänst man kan pilla med på helgen hemma i köket. Det behövs nästintill inget startkapital och risken är därför liten för den enskilde som bara kan dra ur sladden om idén inte visar sig fungera. Problemen, som jag ser det, börjar om idén faktiskt funkar, det vill säga om man får tonvis med besökare som vill utnyttja ens tjänst. Plötsligt behöver man skaffa fler servrar, mer utrymme, anställa personal och så vidare. För att kunna göra detta går man antingen till banken eller till en investerare och ber om ett lån eller riskkapital. I vilket fall måste man förklara hur företaget kan komma att dra in pengar i framtiden så att man kan betala sitt lån eller så att investeraren kan få tillbaks sina pengar plus vinst och jag hade kunnat ge min högra arm för att vara en fluga på väggen när Twittergrundarna hade det samtalet… för jag begriper det inte.

Jag begriper inte heller hur alla andra tjänster vi använder nuförtiden, som till exempel Scribd, Slideshare eller Doodle, ska kunna gå med vinst eller åtminstone break even. Om jag har förstått rätt så går Youtube knappt runt och Google Ebay ångrar nog att de köpte Skype.

Tänkbara inkomstkällor hade förstås varit annonsintäkter, eller att man gör som Spotify och har en gratis och en betalversion där man slipper reklam och dessutom får extra perks som albumpremiärer före alla andra. Annonser har jag inte märkt att Twitter eller de andra tjänsterna verkar intresserade av att ha på sina sajter och premiumtjänster som man betalar extra för är ännu så länge inte jättevanligt. Spontant kommer jag bara på Flickr (förutom Spotify då) där man betalar extra om man vill ladda upp riktigt många bilder under samma dag. men hur många vill det?

Det enda jag kan tänka mig som kan motivera investerare att kasta pengar på de här tjänsterna som vi andra kastar vatten är att samtliga tjänster samlar enorma mängder människor och sparar information om dessa människors aktivitet på deras tjänst och i bästa fall också information om vilka de är, ålder och kanske till och med yrken och intressen. Men VAD är det man tänker sig att man ska göra med den här informationen utan att samtidigt bryta det förtroende användarna har visat genom att registrera sig?

(Clay Shirky skriver väldigt fint om ovannämnda förtroende i den utmärkta boken Here Comes Everybody från 2007. Han menar att det är en av de grundläggande ingridienserna i en lyckad webbsatsning och det förklarar till exempel varför Facebook tvingades vika sig och skriva om sitt användaravtal för inte så länge sen för att användarna protesterade.)

Kanske tänker man bara att när vi har användarna i ett fast grepp så börjar vi introducera betaltjänster och så är Bob vår farbror. Men då får man nog tänka om tror jag, för i ett kök nära dig sitter det garanterat en finnig okysst sjuttonåring som klurar på nästa balla tjänst som alla vill använda men ingen vill betala för.

Webbplatserna jag tänker på är, bland andra, Studera.nu, Arbetsförmedlingens samt SJ:s webbplatser. Deras innehåll är kung på så sätt att jag som besökare inte har något val.

Vill jag studera kurs eller program vid ett högre lärosäte i Sverige så måste jag i 9,9 fall av 10 anmäla mig via Studera.nu. På just denna plats är det sökmöjligheterna (eller omöjligheterna snarare) som driver mig till vansinne. Jag har en utbildning och ett yrke som har invaggat mig i tron att jag ska vara bra på att söka information i databaser och att jag vet lite mer än medelsvensson om hur databaser fungerar. Men i Studera.nu kan jag leta efter en kurs JAG VET FINNS (albeit jag har inte kurskoden) och ändå inte hitta den. Letar jag efter kurser inom ett visst ämne är det ännu värre och om jag inte inbillar mig så kan man också gå in vid olika tidpunkter, göra samma sökning och få olika resultat (nej, inte för att kurser tagits bort eller lagts till, så dum är jag inte).

På Arbetsförmedlingen råkade jag nyligen ut för att inte kunna logga in då jag hade glömt mitt lösenord. Jag kunde inte heller beställa ett nytt då jag glömt mitt användarnamn… och jag kunde inte hitta något ”välkommen som kund till Min Sida”- mail. Har kanske inte jättemycket att göra med själva webbplatsen men illustrerar ändå en klar brist på servicemindedness. När jag ändå är igång och hackar på AF så har de introducerat ett nytt sätt att söka i Platsbanken som i och för sig ser lovande ut men i nuläget verkar man inte kunna kombinera sökord i den enkla sökrutan, man måste gå till ”avancerad” för att det ska fungera, men sen när är kombinera sökord i samma sökning ”avancerat”? Kidsen gör det vareviga dag på Google och förväntar sig därför samma service i varenda annan sökruta de hittar, det är inget konstigt. De kan däremot få ett litet plus för att deras relevansrankning verkar funka bra. Förutsatt då att man lyckats söka på rätt sätt…

Det jag ville säga om SJ är bara att man får så himla lustiga felmeddelanden när man använder deras sajt. Texterna hänger sällan eller aldrig ihop med verkligheten och det borde de ju ha märkt för länge sen. Det är illa nog tycker jag att ”köpa biljett”- tjänsten fallerar så ofta som den gör, ska jag som kund bemötas med helt knarkiga och felaktiga felmeddelanden ovanpå det? ”…du kan ha varit inaktiv…” , ja men det var jag inte, säg som det är istället typ ”Oopsie, signalfel!” eller liknande hade väl varit både bättre och roligare. Kolla på Twitter och deras söta Fail Whale, den finns att köpa på tischas och muggar, for crying out loud!

Konklusion: bara för att din sajt har ett innehåll/tjänst som kunden/besökaren inte kan få/köpa någon annanstans, så är det kanske ändå ingen bra idé att strunta i design och användarvänlighet. Samma minut din tjänst blir konkurrensutsatt så försvinner kunderna till den leverantör som ger mer än bara kungligt innehåll.

Framtidsspaning: om inte Spotify snart erbjuder oss sociala möjligheter så kommer en annan tjänst att göra det. Och då drar vi. (Kanske till den franska tjänsten Deezer till exempel som jag är på väg att testa. Jag återkommer med recension. )

När jag skulle installera min widget så lärde jag mig den hårda vägen att wordpress.com-bloggar inte stödjer Flash, detta för att man inte ska kunna ha reklambanners på sin blogg. Allt enligt vänlig teknikstödjare från Rädda mammorna kampanjen som också fixade vanlig statisk bildversion som jag kunde använda. Går du däremot in på någon proffsigare…. i meningen kommersiellare…. blogg som deltar i kampanjen så kan du se en fräsig rörlig widget som också rapporterar hur mycket cash som dragits in via just den bloggen. Jag räknar ju inte med att dra in några stora summor, men man kan ju tävla för att delta också så att säga. Ju fler deltagare, desto fler räddade mammor.

En annan kampanj som en helt annan organisation bedrev under förra året var Hyresgästföreningens Hallå politiker som enligt egna utsagor var världens första och största demonstrationståg på nätet. Ett smart och roligt sätt att samla namnunderskrifter tycker jag.

IPRED alltså. Detta har hänt sen sist: enligt uppgifter i media ska internettrafiken ha gått ner avsevärt efter 1 april. Inte vet jag. Själv har jag inte fildelat musik sen jag började använda Spotify, men jag vet inte om jag känner att IPRED skulle hindra mig om jag verkligen skulle vilja.

Flera ljudboksförlag begärde ut uppgifter om IP-nummer. Flera bredbandsleverantörer hävdar att de inte tänker spara information om desamma eftersom det inte står uttryckligen i någon lag att de måste göra det. Smart sätt att behålla/få kunder, men lagstiftarna ändrar väl snart på tingens ordning. Någon, jag minns ej vem, kanske var det några, hävdar att IPRED strider mot allt möjligt, till exempel Sveriges grundlag och FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Inte vet jag, men det känns som ett halmstrå som vi nog inte ska hoppas för mycket på. Bättre då att vi tar tillfället i akt i valet till EU parlamentet den 7 juni i år samt i riksdagsvalet nästa år och röstar på politiker som förstår att upphovsrätten måste reformeras för att följa med i teknikutvecklingen och inte bli helt obsolet.De finns, och de finns på bägge sidor det politiska mittsträcket, så det finns inga ursäkter. Rock the vote! Yes we can!

Jag tror inte att hårdare lagstiftning leder till större respekt för (den kommersiella) upphovsrätten, snarare tvärtom. När lagar i så stor utsträckning strider mot det allmänna rättsmedvetandet så kan det inte göra något annat än skada sagda lagstiftning och det den är ämnad att skydda. Många anser att de så kallade ”kidsen” bara är bortskämda och inte förstår att det kostar att producera musik och film. Jag anser att det är typ tvärtom. Det är ”kidsen” som har förstått vad tekniken faktistk innebär: att skapa musik och film kostar givetvis fortfarande pengar, men att distribuera den kostar i princip ingenting i digitalt format. Originalet kanske kostar massor av pengar, men den triljonte kopian kostar nada. Varför ska jag då betala lika mycket för den triljonte kopian som den som köpte den första kopian av originalet? Varför ska lagstiftning rädda gammelföretags affärsmodeller? Typ som om man skulle lagstifta i USA om att folk måste köpa amerikanska bilar för att rädda den amerikanska bilindustrin…

Och så domen i TPB-målet då. Den har förstås överklagats av åtminstone en av försvarsadvokaterna och kommer således att vandra vidare till högre instans i rättsystemet. Om nu inte hela alltet måste göras om eftersom domaren eventuellt kan anses vara jävig, då han tydligen är involverad i minst två organisationer som på olika sätt sysslar med upphovsrättsfrågor. Att han är medlem och i något fall styrelseledamot verkar inte vara det som är problematiskt utan snarare att karln inte hade vett att säga något innan rättegången startade. Klantigt, kan man tycka.

Själv har jag grunnat lite på det juridiska och speciellt då detta med det stora skadeståndet på 30 miljoner kronor. Det som gnager i mig är hur de kommit fram till den här summan och resonemanget bakom. Akilleshälen är ju att rättighetsinnehavarna väl inte egentligen kan bevisa att ett faktiskt inkomstbortfall ägt rum på grund av illegal fildelning. Eller? Hur vet de att de som fildelat hade köpt deras produkter om de inte haft möjlighet att fildela? Det vet de inte! Men de har förstås argumenterat på det sättet och rätten har gått på deras linje. Jag tycker det är tveksamt.

Inga länkar i det här inlägget är jag rädd, på grund av utmattning hos bloggaren. Inte av att blogga utan snarare för att IPRED och TPB soppan har blivit så god och matig att jag inte orkar mer. Man undrar varför någon bryr sig om att skriva romaner överhuvudtaget när vi har verkligheten.

På själva dagen D tyckte jag att det var SvD.se som vann slaget (i alla fall på nätet) med både flest och bäst artiklar vad det verkade. Men de texter jag fastnat för och vill dela med mig av kommer ingen av dem från nämnda tidning.

Den första beskriver exakt vad jag har tänkt men inte kunnat uttrycka. Det är Mikael Zackrisson från VA.se som i sin blogg Nätet förklarar vad domen kan få för konsekvenser och varför det är dumt.

Den andra har Anders Mildner från Sydsvenskan knåpat ihop och i den höjer han blicken ytterliggare ett snäpp och drar sig inte för att förklara att vi är på väg in i en ny kulturell era, med en ny syn på objekt och dess värden. Så här långt hade jag inte kommit ens med karta, kompass och ficklampa. Tur att det finns andra som verkligen kan tänka de större tankarna.

När jag nu ändå bloggar så kan jag inte låta bli att småle över, och nämna,  att SVTs Kulturnyheterna joxade ihop ett inslag igår som gick ut på att det kanske skulle kunna vara så att det är en konkurrensfördel för små internetleverantörer att gå ut med att de inte tänker spara information om IP-nummer. No sht, Sherlock. Det upprör mig inte särskilt egentligen, men man kan ju fundera över public service tvs villighet att gå Bahnhofs ärenden och hjälpa til med reklam på detta sätt. Å andra sidan kan man se det som alldeles ypperlig konsumentjournalistik. Döm själva. Och titta sedan på inslaget och le åt de större internetleverantörernas hummanden och tveksamhet och we are looking into it-attityd.

Tidigare inlägg: The Priate Bay är skyldiga… och  I väntan på TPB…

Jag lyssnar just nu på presskonferensen från tingsrätten och samma förvirring kring tekniken som man kunde ana under rättegången skiner igenom nu. Några smarta reportrar frågar vad det egentligen är som är olagligt, är det BitTorrent i sig? Nej det är användningen i det här fallet, blir svaret. Jag tycker inte resonemanget håller. Följden blir ju rimligen att ingen annan nånsin kan starta en liknande tjänst för filöverföring utan att riskera fängelse. Eller? Läs mer i till exempel Sydsvenskan.