Idag gav jag mig in i en debatt som @NoraGreta (Anna Stina Axelsson) startade på sin blogg BiblioBuster. Det handlar om nätmobbning i sociala medier och ett specifikt fall, nämligen den grupp som finns på Facebook som kritiserar Apoliva reklamen som går på tv just nu. Anna Stina har reagerat negativt, med all rätt, på en del av de kommentarer som finns på gruppens sida som kritiserar modellen i reklamen snarare än reklamen i sig. Då jag är medlem i nämnda grupp så reagerade jag på Anna Stinas blogginlägg och skrev ett svar som i stort gick ut på att jag inte tycker att alla 90 000 i gruppen kan hållas ansvariga för det som några i gruppen har skrivit. Jag vill inte återge hela alltet här, utan tycker ni får bege er till BiblioBuster om ni vill ha hela historien.
Hursomhelst så blev jag inspirerad att skriva lite om detta med ansvar på nätet och hoppas att ni som läser kan bidra med en tanke eller två då det är knepiga frågor det handlar om som vi som använder nätet och sociala medier ständigt måste förhålla oss till och tänka på.
Alltså. Friheten vi har att uttrycka oss på nätet, vad innebär det? Vad får man säga och inte och varför då? Och om någon säger något i en grupp eller ett community, är då alla i den gruppen eller communityn ”medskyldiga” eller har de i alla fall ett ansvar att säga ifrån eller har de inget ansvar alls? Var slutar mitt ansvar och var tar ditt vid? Och vad är egentligen ett ”personligt påhopp” eller nätmobbning? Jag tycker inte att svaren på de här frågorna är så självklara men just nu tycker jag ungefär så här:
Jag kan inte hållas ansvarig för något någon annan skrivit, någonstans på nätet. Med ett stort undantag och det är här på min egen blogg, där jag tittar på alla kommentarer innan de publiceras, just för att kunna sortera ut spam eller rent näthat av ”du är en hora”-typen för allas vår trevnad. Det har inte hänt att jag behövt sortera ut det sistnämnda än, tack och lov och jag hoppas jag slipper. Detta kan ju i sig ses som censur och som att jag begränsar någon annans frihet på nätet och det är också något att fundera över. Är det fel av mig att screena kommentarer?
Jag kan alltså inte hållas ansvarig för något någon skrivit i en community eller grupp som jag är med i, främst av rent pragmatiska skäl. Hur ska jag kunna hålla reda på alla sammanhang jag finns med i och vad som sägs där, varje dag? Det har jag ingen möjlighet att göra och att inte vara med nånstans är för mig inte heller ett alternativ, idén med sociala medier och Internet für alles faller liksom då.
När jag går med i en grupp på tex Facebook så tittar jag främst på beskrivningen av gruppen högst upp, som ju är skriven av den som skapat gruppen. Är den okej så anser jag i nio fall av tio att gruppen är okej. En rimlig invändning här skulle kunna vara att på en sajt med användargenererat innehåll så utgörs innehållet och meningen med en grupp av det innehåll som medlemmarna i gruppen skapar och lägger in där, må det vara text, bild eller videor, och därför bör utvärderingen av en grupp även innebära en titt på allt innehåll på gruppens sida. Det är som sagt en rimlig invändning, men jag anser att den negeras av stycket ovanför detta. Det låter sig helt enkelt inte göras, möjligtvis retroaktivt, men det går aldrig att hänga med i flödet från dag till dag.
Vad ÄR egentligen mobbning och vad är det inte? För att nu ta exemplet med Apoliva-reklamen så påpekar en tjej i forumet på Facebook-gruppen att den som borde ”hängas ut” är den kända videoregissören som hon påstår har gjort reklamfilmen (jag har inte faktakollat så jag skriver inte ut hans namn). På sätt och vis har hon ju rätt, det är ju honom och företaget vi som inte gillar reklamfilmen kritiserar genom att vara med i gruppen (som för övrigt har en lätt humoristisk framtoning). Anna Stina skriver i sitt inlägg att hade 90 000 pers kritiserat henne för ett jobb hon hade gjort så hade hon blivit jätteledsen. Ja, det hade nog jag med blivit. Betyder det att man inte har rätt att kritisera någons arbete eller verk på nätet? Anna Stina refererade i sitt inlägg förstås till modellen i reklamfilmen och det är klart att det är skillnad på att kritisera någons utseende eller det någon skapat… eller? Jag är inte ironisk eller retorisk utan undrar faktiskt. Vad får man kritisera och vad får man inte kritisera? När blir det mobbning?Är det kanske som med humor, att det handlar om HUR man säger något?
Det finns mycket mer att skriva om detta, men jag lämnar er nu och hoppas att ni vill bidra med er vishet genom att lämna en kommentar nedan. Och ja, jag släpper igenom allt som inte innehåller grova påhopp, jag lovar 
.
Content is king brukar det heta. På sistone har jag utsatts för webbplatser som har fått mig att fundera på det här uttrycket . Man kan säga att det har fått ny innebörd för mig and not in a good way. Jag vill egentligen inte skriva negativa inlägg där man bara klagar och sågar och hackar, bloggosfären har nog av sånt ändå, men lite konstruktiv kritik …och kanske lite gnäll… tänkte jag ändå unna mig.
Webbplatserna jag tänker på är, bland andra, Studera.nu, Arbetsförmedlingens samt SJ:s webbplatser. Deras innehåll är kung på så sätt att jag som besökare inte har något val.
Vill jag studera kurs eller program vid ett högre lärosäte i Sverige så måste jag i 9,9 fall av 10 anmäla mig via Studera.nu. På just denna plats är det sökmöjligheterna (eller omöjligheterna snarare) som driver mig till vansinne. Jag har en utbildning och ett yrke som har invaggat mig i tron att jag ska vara bra på att söka information i databaser och att jag vet lite mer än medelsvensson om hur databaser fungerar. Men i Studera.nu kan jag leta efter en kurs JAG VET FINNS (albeit jag har inte kurskoden) och ändå inte hitta den. Letar jag efter kurser inom ett visst ämne är det ännu värre och om jag inte inbillar mig så kan man också gå in vid olika tidpunkter, göra samma sökning och få olika resultat (nej, inte för att kurser tagits bort eller lagts till, så dum är jag inte).
På Arbetsförmedlingen råkade jag nyligen ut för att inte kunna logga in då jag hade glömt mitt lösenord. Jag kunde inte heller beställa ett nytt då jag glömt mitt användarnamn… och jag kunde inte hitta något ”välkommen som kund till Min Sida”- mail. Har kanske inte jättemycket att göra med själva webbplatsen men illustrerar ändå en klar brist på servicemindedness. När jag ändå är igång och hackar på AF så har de introducerat ett nytt sätt att söka i Platsbanken som i och för sig ser lovande ut men i nuläget verkar man inte kunna kombinera sökord i den enkla sökrutan, man måste gå till ”avancerad” för att det ska fungera, men sen när är kombinera sökord i samma sökning ”avancerat”? Kidsen gör det vareviga dag på Google och förväntar sig därför samma service i varenda annan sökruta de hittar, det är inget konstigt. De kan däremot få ett litet plus för att deras relevansrankning verkar funka bra. Förutsatt då att man lyckats söka på rätt sätt…
Det jag ville säga om SJ är bara att man får så himla lustiga felmeddelanden när man använder deras sajt. Texterna hänger sällan eller aldrig ihop med verkligheten och det borde de ju ha märkt för länge sen. Det är illa nog tycker jag att ”köpa biljett”- tjänsten fallerar så ofta som den gör, ska jag som kund bemötas med helt knarkiga och felaktiga felmeddelanden ovanpå det? ”…du kan ha varit inaktiv…” , ja men det var jag inte, säg som det är istället typ ”Oopsie, signalfel!” eller liknande hade väl varit både bättre och roligare. Kolla på Twitter och deras söta Fail Whale, den finns att köpa på tischas och muggar, for crying out loud!
Konklusion: bara för att din sajt har ett innehåll/tjänst som kunden/besökaren inte kan få/köpa någon annanstans, så är det kanske ändå ingen bra idé att strunta i design och användarvänlighet. Samma minut din tjänst blir konkurrensutsatt så försvinner kunderna till den leverantör som ger mer än bara kungligt innehåll.
Framtidsspaning: om inte Spotify snart erbjuder oss sociala möjligheter så kommer en annan tjänst att göra det. Och då drar vi. (Kanske till den franska tjänsten Deezer till exempel som jag är på väg att testa. Jag återkommer med recension. )
Nu har även jag pillat in en widget på min blogg så att du här till höger lätt kan donera en slant och rädda en mamma eller två i ett krigsdrabbat land. Det är Röda Korset som har startat en kampanj för att uppmärksamma att övergrepp mot kvinnor och mammor ofta är ett strategiskt vapen i krig och konflikter världen över. Det är tragiskt och tänkvärt. Naturligtvis äger kampanjen till stora delar rum på nätet och en del av kampanjen bedrivs också som en tävling bloggare emellan, där man kan anmäla sin blogg och sen ha en widget på bloggen/hemsidan där besökare kan klicka sig vidare för att ge sitt bidrag.
När jag skulle installera min widget så lärde jag mig den hårda vägen att wordpress.com-bloggar inte stödjer Flash, detta för att man inte ska kunna ha reklambanners på sin blogg. Allt enligt vänlig teknikstödjare från Rädda mammorna kampanjen som också fixade vanlig statisk bildversion som jag kunde använda. Går du däremot in på någon proffsigare…. i meningen kommersiellare…. blogg som deltar i kampanjen så kan du se en fräsig rörlig widget som också rapporterar hur mycket cash som dragits in via just den bloggen. Jag räknar ju inte med att dra in några stora summor, men man kan ju tävla för att delta också så att säga. Ju fler deltagare, desto fler räddade mammor.
En annan kampanj som en helt annan organisation bedrev under förra året var Hyresgästföreningens Hallå politiker som enligt egna utsagor var världens första och största demonstrationståg på nätet. Ett smart och roligt sätt att samla namnunderskrifter tycker jag.
Det här hade jag tänkt skriva i fredags, på 1 maj, för att fira …hm… att vi har levt med IPRED i en månad prick. Nu hanna jag inte det så det får bli nu istället. Bättre sent än aldrig som vi sällanbloggare brukar säga.
IPRED alltså. Detta har hänt sen sist: enligt uppgifter i media ska internettrafiken ha gått ner avsevärt efter 1 april. Inte vet jag. Själv har jag inte fildelat musik sen jag började använda Spotify, men jag vet inte om jag känner att IPRED skulle hindra mig om jag verkligen skulle vilja.
Flera ljudboksförlag begärde ut uppgifter om IP-nummer. Flera bredbandsleverantörer hävdar att de inte tänker spara information om desamma eftersom det inte står uttryckligen i någon lag att de måste göra det. Smart sätt att behålla/få kunder, men lagstiftarna ändrar väl snart på tingens ordning. Någon, jag minns ej vem, kanske var det några, hävdar att IPRED strider mot allt möjligt, till exempel Sveriges grundlag och FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Inte vet jag, men det känns som ett halmstrå som vi nog inte ska hoppas för mycket på. Bättre då att vi tar tillfället i akt i valet till EU parlamentet den 7 juni i år samt i riksdagsvalet nästa år och röstar på politiker som förstår att upphovsrätten måste reformeras för att följa med i teknikutvecklingen och inte bli helt obsolet.De finns, och de finns på bägge sidor det politiska mittsträcket, så det finns inga ursäkter. Rock the vote! Yes we can!
Jag tror inte att hårdare lagstiftning leder till större respekt för (den kommersiella) upphovsrätten, snarare tvärtom. När lagar i så stor utsträckning strider mot det allmänna rättsmedvetandet så kan det inte göra något annat än skada sagda lagstiftning och det den är ämnad att skydda. Många anser att de så kallade ”kidsen” bara är bortskämda och inte förstår att det kostar att producera musik och film. Jag anser att det är typ tvärtom. Det är ”kidsen” som har förstått vad tekniken faktistk innebär: att skapa musik och film kostar givetvis fortfarande pengar, men att distribuera den kostar i princip ingenting i digitalt format. Originalet kanske kostar massor av pengar, men den triljonte kopian kostar nada. Varför ska jag då betala lika mycket för den triljonte kopian som den som köpte den första kopian av originalet? Varför ska lagstiftning rädda gammelföretags affärsmodeller? Typ som om man skulle lagstifta i USA om att folk måste köpa amerikanska bilar för att rädda den amerikanska bilindustrin…
Och så domen i TPB-målet då. Den har förstås överklagats av åtminstone en av försvarsadvokaterna och kommer således att vandra vidare till högre instans i rättsystemet. Om nu inte hela alltet måste göras om eftersom domaren eventuellt kan anses vara jävig, då han tydligen är involverad i minst två organisationer som på olika sätt sysslar med upphovsrättsfrågor. Att han är medlem och i något fall styrelseledamot verkar inte vara det som är problematiskt utan snarare att karln inte hade vett att säga något innan rättegången startade. Klantigt, kan man tycka.
Själv har jag grunnat lite på det juridiska och speciellt då detta med det stora skadeståndet på 30 miljoner kronor. Det som gnager i mig är hur de kommit fram till den här summan och resonemanget bakom. Akilleshälen är ju att rättighetsinnehavarna väl inte egentligen kan bevisa att ett faktiskt inkomstbortfall ägt rum på grund av illegal fildelning. Eller? Hur vet de att de som fildelat hade köpt deras produkter om de inte haft möjlighet att fildela? Det vet de inte! Men de har förstås argumenterat på det sättet och rätten har gått på deras linje. Jag tycker det är tveksamt.
Inga länkar i det här inlägget är jag rädd, på grund av utmattning hos bloggaren. Inte av att blogga utan snarare för att IPRED och TPB soppan har blivit så god och matig att jag inte orkar mer. Man undrar varför någon bryr sig om att skriva romaner överhuvudtaget när vi har verkligheten.
Det har gått några dagar sedan TPB-domen offentliggjordes, men det är en historia som aldrig tycks ta slut. Till och med gammelmedia verkar ha fattat att detta är en nyhet som bara ger och ger och ger och de springer benen av sig för att hänga med verkar det som.
På själva dagen D tyckte jag att det var SvD.se som vann slaget (i alla fall på nätet) med både flest och bäst artiklar vad det verkade. Men de texter jag fastnat för och vill dela med mig av kommer ingen av dem från nämnda tidning.
Den första beskriver exakt vad jag har tänkt men inte kunnat uttrycka. Det är Mikael Zackrisson från VA.se som i sin blogg Nätet förklarar vad domen kan få för konsekvenser och varför det är dumt.
Den andra har Anders Mildner från Sydsvenskan knåpat ihop och i den höjer han blicken ytterliggare ett snäpp och drar sig inte för att förklara att vi är på väg in i en ny kulturell era, med en ny syn på objekt och dess värden. Så här långt hade jag inte kommit ens med karta, kompass och ficklampa. Tur att det finns andra som verkligen kan tänka de större tankarna.
När jag nu ändå bloggar så kan jag inte låta bli att småle över, och nämna, att SVTs Kulturnyheterna joxade ihop ett inslag igår som gick ut på att det kanske skulle kunna vara så att det är en konkurrensfördel för små internetleverantörer att gå ut med att de inte tänker spara information om IP-nummer. No sht, Sherlock. Det upprör mig inte särskilt egentligen, men man kan ju fundera över public service tvs villighet att gå Bahnhofs ärenden och hjälpa til med reklam på detta sätt. Å andra sidan kan man se det som alldeles ypperlig konsumentjournalistik. Döm själva. Och titta sedan på inslaget och le åt de större internetleverantörernas hummanden och tveksamhet och we are looking into it-attityd.
Tidigare inlägg: The Priate Bay är skyldiga… och I väntan på TPB…
Nu har domen offentliggjorts och det var precis som Peter Sunde läckte på twitter, att de förlorade i tingsrätten. Alla fyra blev dömda och straffet är ett års fängelse vardera samt 30 miljoner kronor i skadestånd.
Jag lyssnar just nu på presskonferensen från tingsrätten och samma förvirring kring tekniken som man kunde ana under rättegången skiner igenom nu. Några smarta reportrar frågar vad det egentligen är som är olagligt, är det BitTorrent i sig? Nej det är användningen i det här fallet, blir svaret. Jag tycker inte resonemanget håller. Följden blir ju rimligen att ingen annan nånsin kan starta en liknande tjänst för filöverföring utan att riskera fängelse. Eller? Läs mer i till exempel Sydsvenskan.
Idag får vi veta domslutet i TPB -rättegången. En dom som de flesta verkar vara överens om är i princip betydelselös, alla kommer att fortsätta fildela, TPB lever vidare, den kommer att överklagas osv osv. Medan vi väntar på denna betydelselösa dom som vi ändå är så nyfikna på så tänkte jag bara skriva några rader om IPRED.
Sedan IPRED trädde i kraft den 1 april så har (bl.a.?) ett flertal ljudboksförlag lämnat in en begäran om att få ut namn på personer bakom IP-nummer, en bojkott har inletts av dessa förlag, men framförallt har Internetopertaören Bahnhof meddelat att de inte känner sig bekväma med att lämna ut sina kunder och därför tänker försöka komma runt lagen genom att helt enkelt INTE SPARA informationen mer än i några dygn. Tydligen är det så att operatörer KAN spara information om vem som hör till vilket IP-nummer, men de MÅSTE inte. Viktig skillnad där. Det är bara att hoppas att fler tar efter Bahnhof. Som för övrigt har gjort sig kända tidigare i sammanhanget efter en razzia i deras serverrum då det uppdagades att någon eller några av deras anställda var en del av den s. k. Scenen. Så de agerar eventuellt i egen sak, men det må ju vara hänt .
Tidigare inlägg om IPRED: IPRED goes live – tyvärr inget aprilskämt
Till dagens morgonkaffe njöt jag som vanligt av min prassliga morgontidning (säga vad man vill om gammelmedia, men inget slår en papperstidning när man vill äta samtidigt och inte söla ner sin dyra dator) och fick då syn på denna artikel.
Tydligen har Malmö Opera guerillamarknadsfört sin uppsättning av operan Vanessa genom att starta en ”falsk” blogg där ”skribenten” är en fiktiv person, ”löst baserad” på en karaktär ur operan. Detta har tyvärr gått mig helt förbi, men många har tydligen läst bloggen och även kommenterat och uppenbarligen ”gått på det” om uttrycket tillåts. Malmö Opera har anlitat en reklambyrå för att skapa bloggen, med syfte att nå nya grupper.Nu sedan ursprunget blivit röjt så är ”experimentet” tydligen över.
Åh vad hade jag inte gett för att få vara en fluga på väggen när reklamarna spånade fram den här idén! Inte för att jag tycker den är dum, tvärtom, jag är en lover, not a hater, jag är bara nyfiken i en strut. Hur gick snacket? Fanns det en klar bild av VILKA det var man skulle locka till operan med det här tilltaget? Med tanke på att ”bloggaren” är en östermalmstjej som lever lite överdådigt (alltså lite som den här kända bloggaren), men dessutom har självskadebeteende och alkoholproblem så känns det som att det är just gymnasietjejer som är målgruppen. För att de går för lite på opera eller för att Malmö Opera gör bedömningen att Vanessa borde passa dem? Det sistnämnda tycker ju jag är det intelligentaste svaret, så vi hoppas det är rätt.
Artikeln i SDS som jag refererar till tar även upp ett antal andra kända floggar och folks reaktioner på dem. Tydligen har L’oreal en gång försökt marknadsföra en hudkräm med hjälp av en flogg där en kvinna i rätt åldersgrupp var ”bloggaren”/floggaren. Folk blev väldigt upprörda när det uppdagades att den inte var på riktigt och företaget var tvungna att backa och ta bort den.
Detta med floggar (mitt uttryck, jmfr facon, tofurkey) visar ju på en del delikata problem med hur människor har vant sig vid att uppfatta bloggar och vad de har för förväntningar på en blogg. Uppenbarligen är tilliten förvånansvärt stor, ”den här mänskan skriver personligt, kanske till och med privat, då måste det vara sant” och identifikationen eller, i brist på bättre uttryck, den känslomässiga bindningen är också väldigt stark. Förmodligen jämför man omedvetet med hur det skulle vara om man träffade en person öga mot öga, inte skulle man ljuga om sitt liv för en person man har rakt framför sig (?). Alltså gör man det inte heller i en personlig/privat blogg tycks man tänka.
Då missar man flera poänger och dimensioner av webben och dess möjligheter. Många bloggar av privat natur är kanske mycket ärligare än vad personerna bakom dom hade varit om man träffade dem in person, men dessa brukar också kännetecknas av att bloggaren i fråga är anonym. Samtidigt måste det finnas många floggar likt de ovan nämnda som inte har outats än. Frågan är då: spelar det verkligen någon roll? Om jag läser en blogg för nöjes skull så kan jag tycka att det faktiskt inte gör det. Allt handlar egentligen om kontext. Läser jag Perez Hilton så utgår jag ju ifrån att det som står där har ungefär samma sanningshalt som i en vanlig pappersskvallertidning, dvs kanske ca 30%. Min gissning. Läser jag en anonym (eller inte alls anonym för den delen) blogg med privat innehåll och jag inte känner personen bakom så får man kanske räkna med att innehållet är fiktivt. Tappar det i värde för det? Värre är det med en blogg som utger sig för att servera fakta eller nyheter, där den sämsta effekten kanske inte skulle vara att människor kände sig lurade av just den bloggen utan kanske snarare att webben totalt sett tappar i trovärdighet som nyhetskälla, när eller om något sådant inträffar.
Som jag ser det har webben (bland annat) två möjligheter (underförstått: som vi inte har i det analoga livet): 1) man kan vara totalt ärlig och öppen med vem man är innerst inne, tex på en dejtingsajt eller i en privat blogg 2) man kan låtsas vara någon man inte är och experimentera, tex testa på hur det känns att tillhöra det motsatta könet i Second Life. Jag tycker att vi ska respektera bägge dessa val och sedan är det bara att hoppas att våra medwebbare kan avgöra när det ena eller det andra är lämpligt. Radical Trust rules, as always.
Äntligen har någon gjort en insats för mänskligheten, gjort en undersökning och kunnat påvisa att om man slösurfar på jobbet upp till 20% av sin arbetstid så ökar det också ens produktivitet. Halleluja! Upprättelsens tid är här. Läs mer om detta på det utländska universitetet där den banbrytande forskningen ägt rum eller i svensk media.
Själv har jag alltid känt att de dagar då jag nöjessurfar på jobbet är samma dagar då jag får som mest gjort (i fråga om arbetsuppgifter alltså). Är jag trött och okoncentrerad en dag så blir väldigt lite gjort, av vare sig arbete eller nöjessurfande.
